Nej, jag kan inte följa med, jag är sjuk.
Tyvärr, jag har andra planer.
Det passar inte, men vi kan mötas upp senare.
Ända sedan jag var liten har jag kommit på bortförklaringar för att inte följa med mina vänner till stranden. När andra glatt har pratat om picknicken vid havet eller det första doppet i sjön, har jag stått tyst bredvid. Jag har inte velat visa upp min kropp, tröskeln har känts för hög.
Jag intalade mig att jag inte tyckte om att bada. Allt för att hjärntvätta mig själv med tanken att jag hade det skönare hemma på soffan. Bäddade in mig i en lögn om att ”stranden inte var någonting för mig”. För att slippa bli bedömd. Av andra. Av mig själv. I stället låg jag i timmar och solade bakom huset, där få personer kunde se mig. Brun behövde jag ju bli. Solkysst. Fräsch och somrig. Likt de andra, som var på stranden.
När jag tänker tillbaka på de hundratals gånger som jag har dolt min kropp svider det till lite i hjärtat. Jag minns hur jag som elvaåring på ridläger skulle bada med ponnyn, och att dagen – som kunde ha varit en av de roligaste i mitt hittills ganska korta liv – i stället blev förknippad med oro. ”Vad ska jag ha på mig? Hur ska jag skyla min kropp?”. Mina ridlägerkompisar red ner i vattnet iklädda baddräkter och bikinis, medan jag själv valde T-shirt och shorts. Redan då. Elva år gammal. Rädd för att bli bedömd.
Jag, elva år, näst längst till vänster. Redan då ville jag skyla min kropp med T-shirt och shorts. Foto: Privat
15 år senare är jag fortfarande inte helt bekväm i min kropp, men tack vare både terapi och nya tankesätt har jag kommit en bra bit på vägen. Kroppen blir alltmer någonting som jag känner tacksamhet för, snarare än hat. När jag en dag insåg att kroppens värde inte ligger i utseendet, att kroppens faktiska funktion är att agera skal till organen, förändrades mycket. Min kropp är inte till för att tillfredsställa andras blickar – den är till för att hålla mig levande. Och det gör den med bravur. Bakom valkarna, celluliterna och finnarna på ryggen finns mina fantastiska lungor, mina hårt arbetande njurar och min emellanåt kurrande mage. Allting samverkar, för att se till att just jag står här i dag.
Sommaren 2018 var första gången sedan barnsben som jag vågade visa mig på stranden i bikini. För mig kändes det som att vara utomlands, trots att jag bara befann mig några minuters cykeltur från mitt eget hem. Att ligga på stranden var så pass ovant att jag nästan upplevde det som exotiskt. Jag insåg plötsligt att jag faktiskt tyckte om det. Solen som gassade, den svalkande havsbrisen och fiskmåsarnas skränande – hur kunde jag ha valt bort allt det där? Kroppen, som under många år hade varit inpackad i tröjor, saronger och uppvikta jeans, kunde för första gången röra sig fritt.
Det är tufft att ducka för samhällets förväntningar på hur en kvinnokropp ska se ut. Men vi behöver kanske inte göra det så komplicerat. Om alla börjar tänka på kroppen som ett redskap för livet kan vi tillsammans knäppa skönhetsindustrin på näsan. Vi kvinnor behöver inte fler ramar och regler, det är dags för oss att ta tillbaka stranden. Låt oss göra sommaren 2019 till ett tillfälle att tacka kroppen, för allt jobb den gör för oss – varenda dag. Det finns trots allt ingen som står dig närmare, än du själv och din egen, strålande kropp.
Tack kroppen, tack för allt du gör för mig – varje dag! Foto: Privat
Den här krönikan publicerades först på allas.se och är en del av kroppsuppropet #släppsarongen – läs mer om den här.