Image may be NSFW.
Clik here to view.
Berätta, vad är föreställningen ”Who’s afraid of Jenny Wilson”?
– Det är en fysiskt gestaltande föreställning med min musik och med texter på svenska som handlar om den våldtäkt jag var med om för några år sedan. Vi är ett tremanna-band, 15 dansare och så jag, i regi av Py Huss Wallin.
Hur har ni jobbat med materialet?
– Hanna Kirsch, jag och Py har bollat skisser och inspirationsbilder under några månader och nu har vi ramat in vad vi vill gestalta. Hanna jobbar fram kostymer och scenografi, medan Py och jag jobbar med innehållet – musiken, koreografin och texterna.
Du är ofta väldigt personlig i dina texter. Du har släppt en skiva om din bröstcancer och tidigare i år släppte du ju albumet Exorcism, om en våldtäkt du utsattes för. Hur tänker du kring att ta upp sådana ämnen i musiken?
– Om jag inte jobbar med sådant som betyder något för mig skulle det inte gå. Jag måste gå in där det bränner som mest – då utmanar jag mig själv, mina rädslor och mitt berättande.
Tvivlar du någonsin på att du orkar fortsätta att ta upp svåra ämnen?
– Nej, det är ett nödvändigt drivmedel för mig. Jag vill ut på svag is – även om det kan göra en skräckslagen lite då och då.
Exorcism hyllades också för att du vågade lyfta samhällsstrukturer. Hur tänker du kring musiken som plattform för samhällskritik? Är det en skyldighet man har som musiker?
– Som konstnär tycker jag att det kan bli förlamande tråkigt om man börjar prata om ”skyldigheter”. Så nej, jag tycker inte att man har några andra skyldigheter än att göra sig själv stolt… eller inte ens den skyldigheten. De flesta berättar INTE om viktiga saker.
Vad händer framöver för dig?
– I föreställningen har vi jobbat fram helt helt nytt material, som ännu inte är släppt. Och min nästa skiva kommer i vår!
Foto: TT
