Jonna Bornemark är filosof, har skrivit flera böcker och bland annat sommarpratat i P1. Nu är hon aktuell igen, denna gång med boken ”Det omätbaras renässans” där hon tar upp kampen mot ett samhälle som vill mäta allt från steg och puls till minutrapportering på jobbet. Hennes tes är att när vi mäter allt slutar vi lita på omdömet, som ju inte går att mäta. Det vill hon ändra med sin bok.
– Boken blev ett sätt att få syn på det som blivit så självklart i vår samtid, det vill säga att mäta saker. Och det trots att det finns en allmän irritation mot det dyker nya mätbara saker upp överallt. När du går ut från en affär ska du trycka på en glad eller ledsen gubbe, på jobbet får du allt mindre tid till det som är ditt jobb och allt mer tid läggs på rapportering och pappersarbete. Det är galet när man börjar tänka på det, säger Jonna till Baaam.
Filosof som hon är har hon tagit hjälp av renässansfilosofer för att hitta något slags perspektiv på mätbarhetens fenomen. Hon menar att vi med hjälp av dem kan få syn på att förnuft handlar om er än förmågan att räkna, att omdömet är lika viktigt men att vi ofta glömmer bort den delen av förnuftet.
Det synsättet det har gett henne distansen som krävdes för att inse att även om vi länge mätt saker har det nu gått och blivit extremt.
– Särskilt när jag mött de som jobbar med människor ser man hur iögonfallande problematiken är. Vi har tappat bort förnuftet i vår besatthet att mäta. För hundra år sedan var det centrala att lita till människors förnuft men i dag ska allt föras in i kalkylark. Se bara på vetenskapen, det är klart att medicin och teknik blivit så framgångsrikt tack vare räknandet men samtidigt har andra vetenskaper, som humaniora, nedvärderats eftersom de inte på samma sätt går att mäta.
Jonna tar upp att i vår räknande osynliggör vi många moment.
– Se till äldrevården. Det går att räkna minuter vi besöker äldre men det går inte att räkna på empati. Och går det inte att räkna på följs det inte upp och plockas bort.
Så hur kan man själv göra för att i sin egen vardag hitta tillbaka till en tid då inte allt fick en siffra, en bedömning? Jonna menar att svaret är mikromotstånd.
– Ifrågasätt varför en viss sak ska mätas. Det är alltid en början – ”måste vi räkna på detta?”. Sedan är en större fråga att fundera över hur man själv förhåller sig till att inte med säkerhet veta saker.
Det hon säger är att mätandet också är en trygghet som vi kan luta oss mot. Och vill vi komma bort från det måste vi acceptera att det inte alltid känns lätt.
– Men tänk på din framtid, du kan mäta och räkna hur mycket du vill men du kan ändå aldrig veta vem du kommer att bli eller vad som kommer att hända. Då får man bara utgå från en riktning som man tycker är bra och acceptera icke-vetandet.
Vinsten, menar Jonna, är att vi i och med detta tvingas komma varandra närmare. Detta då mätande och räknande också skapar filter mellan en själv och det som sker.
– Det är ett sätt att njuta av nuet utan att bli utmattad av resultat. Det kan också föda nyfikenhet att fundera på hur lite man faktiskt vet om folk och hur spännande det är. Att inte kontrollera och veta allt är ju det som gör livet värt, säger Jonna.
Foto: Privat/IBL